Förstår inte riktigt hur det kunde bli så här.. jag älskar ju att sova länge! Chrille var uppe redan klockan 7 (inget ovanligt för honom) han ska vara funktionär på en tävling i Tommelilla tror jag att det var. Han var inte säskilt glad för det, då vi dyrkar våra lediga helger tillsammans, men hans dåliga samvete kom fram, när dom sa att dom ev fick stryka sträckan om dom inte fick ihop tillräckligt med funktionärer. Jag var oxå tillfrågad i veckan, men sa neeeeej tack! Stå ute i ösregn en hel dag och kolla så ingen kör av eller så.. neeeej tack och dåligt samvete har jag inte heller!
Idag har jag planerat att vara lite i trädgården. Vi har inte så många rabatter, men dom börjar se trista ut nu.. skulle vilja plantera lite nya blommor oxå, men det får nog vänta tills lönen kommer, fattig blir man när man varit hemma från jobbet! Jag har en plan för hur det ska se ut när jag är klar och det kommer att behövas grävas, plantera och planteras om innan jag har det som jag vill. När jag nu tittar ut känns det som att det nog får vänta! (regnet öser ner)
Igårkväll mumsade vi i oss tacos, i love tacos!! efter det gick barnen ut och hoppade studsmatta, fattar inte att dom kan hoppa och hoppa och hoppa i timtal, dom har hur roligt som helst. det var rättså skönt att dom gick ut, ibland behöver jag lite andrum. Dom har alltid varit väldigt kontakt benägna mina barn, men sen hela historien med tumören rullades upp, har det blivit värre. Av förståliga skäl! Jag kan nästan känna hur speciellt Eddie tittar på mej i smyg.. hela tiden.. för att upptäcka om jag är glad, lessen, om jag inte mår bra.. och skulle jag hosta stirrar han utan att tänka sej för. Vi har pratat massor jag och barnen, för jag anser att ju mer dom vet och kan, ju tryggare blir dom i allt som händer. Men detta letandet av symtom hos mej gör att det ibland brister, jag gör allt för att hålla masken och vara som vanligt, pigg och glad när dom är med. Men när jag då får lite andrum (som igår när dom gick ut) orkar jag lixom inte hålla uppe fasaden längre. Nu händer inte detta var och varannan dag, men igår var jag rätt låg faktiskt. Jag grät och Chrille blev såklart bekymrad, jag sa att jag tyckte att det var jobbigt att barnen är så inpå och nästan synar mej i sömmarna.. Chrille sa att om jag ville, skulle han sätta fart på pågarna, det såg han med glädje framemot! Du är så go du älskling! Efter en lång bra pratstund där jag fick pratat av mej och lättat lite på ventilen kändes allt mycket bättre. Kvällen blev en bra kväll med godis och tv tittande. Eddie, Chrille och jag tittade på talang och Cappe och Andy spelade uppe på Andys rum. Vid 22 var Eddie så trött, att han sa -nu går jag och lägger mej.. dom andra kom oxå ner och gjorde sej klara, sen gick vi alla direkt i säng.
Pojkarna sover fortfarande och det är helt tyst i huset, frånsett tjockekatten som ligger här intill och andas väldigt högt.. Skönt med lite lugn och ro så här på morgonkvisten!
Ha nu en riktigt bra lördag i regnet 
vi hörs säkert lite senare!
Puss och kram