Loppans blogg

jag ska börja med att berätta att helgen har inneburit jobb för min del, men oxå en föllsefest 50 + 25 årskalas. Min plastmamma Karin fyllade 50 i lördags och min lilla systeryster fyllade 25. Jättegod mat och VÄLDIGT goda tårtor!!!!

Igår kväll hade vi myskväll, tittade på luftslottet som sprängdes och åt pizza (fick ett arab hår i min så jag åt INTE upp) en riktig soff kväll med andra ord!

Karin och pappsen

Nu till något helt annat.. Något som oror mej något fruktansvärt just idag. Imorgon ska jag på återbesök hos mina läkare här i Lund. Jag vet, föräldrar, syskon och vänner att jag inte nämnt att jag fått tid. Men jag vill inte att ni ska oroa er i flera veckor innan, bättre att få reda på det dagen innan och imorgon vid denna tiden kommer jag att meddela er att jag fortfarande är frisk!

Jag vet inte varför det oroar mej denna gången, men det kan bero på att jag inte varit där sen jag avslutade min behandling i augusti -06. Jag är paniskt rädd för sjukhus och läkarbesök, förmodligen beror det på att jag tillbringat alldeles för mycket tid innanför dom väggarna på det horribla sjukhuset. Tid som är förknippat med ångest, rädsla, tankar på döden och tankar på hur livet kommer att bli.

Jag har ingen anledning att vara rädd för resultatet imorgon, jag mår bra, känner inga knutor någonstans och jag har dessutom läkarnas ”garantier” att jag ska hålla mej frisk.. men.. dom har haft fel vad det gäller mej förr. tankarna snurrar idag om hur mycket jag har som jag inte vill förlora, hur bra mitt liv har blivit och hur lycklig jag är. Ingen j…la sjukdom ska få förstöra det!! Jag är som person ingen som målar fan på väggen och jag antar att min oro är sund. Men oron blir inte lättare föra att jag förmodar att den är sund. Helst av allt skulle jag vilja strunta i att gå dit, det man inte vet har man inte ont av förrens det är för sent. Givetvis kommer jag att gå, jag älskar mitt liv, min sambo och mina barn så otroligt mycket och jag skulle aldrig uttsätta dom för något sånt.

Just nu känns det som när man var liten, vill bara krypa ihopa i fosterställning och vänta på att mamma eller pappa kommer och tar en i handen och följer med, med garantier om att får glass när man är klar och har varit duktig. Livet är så mycket svårare på alla sätt när man är vuxen, svårt för att visa att man är rädd eller svag, svårt för att visa att man behöver hjälp eller för att man faktiskt vill att någon kommer och tar en i handen och följer med. Jag har väldigt svårt för alla dom sakerna. Jag har alltid visat mej stark. En som man aldrig behöver oroa sej för, det betyder nödvändigtvis inte att jag alltid är det. jag mår iofs mycket bättre av att ta hand om alla andra när jag har varit sjuk tex, jag känner mej mindre sjuk då om jag fokuserar på andra.

Det är bara ett återbesök!!! jag förstår att alla andra inte förstår vidden av ett återbesök, jag förstår att människor i allmänhet tycker att det just är ett återbesök. men för mej har alldeles för många tråkiga besked kommit innanför dom väggarna. Roliga oxå som när jag avslutade min behandling på stålningen. Jag bjöd dom på tårta och avslutade med att det har varit trevligt att lära känna er och ha ”umgåtts” med er så mycket, men jag hoppas att jag aldrig ser er igen! Alla skrattade men alla förstod oxå allvaret i en sådan kommentar. Alltså ett återbesök, ytterligare.. ett (har typ varit på 20) sen jag blev sjuk första gången -98. Inget märkvärdigt alls som sagt och jag kommer att kunna meddela er alla som läser i morgon vid denna tiden att jag är frisk som en nötkärna. I ett annat scenario kommer jag att be Cancer dra åt helvete och tacka Pelle och Anders för att dom fortfarande finns till för att utplåna denna förbannade sjukdom!!

Såja.. nu har vi ältat detta lite, känns faktiskt något bättre nu när jag har skrivit av mej.

Nu tror jag att jag ska ta hunden och gå en runda i skogen, livet stannar inte för ett sketet återbesök!!

Puss o kram love u all